[Skönmålning] David Eberhard är psykiatrisk överläkare vid Danderyds sjukhus i Stockholms län. Som kunnig inom psykiatri har han ofta blivit rådfrågad för sin kompetens och på senare år har han varit väl omtalad i det gemensamma forumet. Hans böcker och krönikor har många gånger bemötts med anklagelser om att han skulle vara bakåtsträvande men som läkare är det alltid med fakta som han stärker sina argument och han böjer sig inte för populistiska påhopp.
[Framläggning] Det är viktigt att män och kvinnor behandlas som lika mycket värda i samhället men det betyder inte att män och kvinnor bör behandlas som om de vore desamma. Eberhard lägger upp i sin artikel att det finns en stor mängd skadliga konsekvenser. Många genusforskare hävdar att barn skall uppfostras utan någon som helst könstillhörighet, som hens, men att låtsas att detta vore bra för barnen är skadligt för dem.
[Tes] Eberhard menar att för vårt gemensamma bästa bör vi inte låtsas som att barn inte är tomma ark när de föds och att vi måste tillåta grupperna pojkar och flickor bete sig på olika sätt. I den här texten kommer vi att visa att hans argumentation är riktig och att vi ska låta barn vara barn, inte trycka på dem våra värderingar.
[Det klara] Den argumentation som Eberhard tar upp följer en mycket tydlig tankegång. Han följer den klassiska retoriska dispositionen med en bakgrund, en argumentation och även vad motståndarna har sagt. I hans logiska resonemang finns det inga tvivel om att det finns en koppling, vilket förmedlas på ett sådant sätt som låter den mest oupplyste läsaren att förstå hans resonemang. Den röda tråden lyser igenom texten och som läsare håller man sig till den.
[Det rimliga] Artikeln är baserad på granskad forskning. Detta följs naturligtvis av en mängd rimliga och logiska framställningar. Det hade varit en annan sak om texten hade haft en politisk avsikt, men Eberhards utgångspunkt är grundad i verkligheten och bygger på opolitisk forskning.
[Det möjliga] Hans påståenden är möjliga eftersom data som skribenten tar upp gör uppenbarligen att det finns belägg för detta. Det är inte ett snävt område som han tar information ifrån utan som specialist i psykiatri har han sin bakgrund och stärker sin tes i texten med andra kunniga inom området; Simon Baren Cohen, William Reiner. Det har länge också sagts att det är skillnad på könen, att män är från Mars och kvinnor från Venus, därför är det mycket möjligt att det då skulle vara skillnader mellan dem.
[Det konsekventa] Eberhard backar upp sina påståenden med forskning, vilket gör att han alltid förhåller sig till sann berättigad data. Hans text blir därför konsekvent. De som säger att forskningen har fel baserar däremot sina argument endast på åsikter. För hur kan det vara så att man föds som exempelvis homosexuell, att man är kär i samma kön som sitt egna, men att ens kön inte har någonting med det att göra?
[Det passande] Inom vetenskapen är genus ett relativt nytt ämne. Därför är det väldigt viktigt att man inte låter politiker, även de med goda avsikter, definiera vad som är kunskap och inte. Av den anledningen är det väldigt passande att en forskare men även en läkare med kompetens och kunskap som Eberhard då träder in i debatten.
[Det fördelaktiga] Eberhard tjänar mycket lite på artikeln själv. Förutom en liten summa pengar är hans motivation först och främst att sprida kunskap och upplysa allmänheten. Genom att acceptera att det finns skillnader mellan män och kvinnor gör att vi mycket enklare kan acceptera varandra för dem vi är. Om vi låtsas att alla är desamma förbiser vi detta och tvingar folk in i fack där de inte passar in.
[Slutord] Vi vill alla barnens bästa i samhället och då är det väldigt viktigt att acceptera dem som de är. En del pojkar är lite mer feminina, en del flickor är mer maskulina men det betyder inte att skillnader mellan hur könen beter sig endast handlar om hur vi bemöter dem. Att vi då som vuxna tvingar in barnen i fack för att passa in i vår bild av verkligheten är då naturligtvis skadligt för dem. Därför måste vi låta forskningen tala för sig och låta barn vara barn.
Daniel Solvold och Saia Said