Studentkommentarer karaktäriseringen:
Detta var enligt mig den roligaste övningen hittills. Den gav verkligen rum för fantasin att gå hur långt som helst och resultaten blev väldigt bra och underhållande. Jag tycket det var skönt att vi inte hade några speciellt topiker att följa utan fick vara helt fria i vår framställning.
Karaktäriseringen blir som att framföra teater. Man måste verkligen gå in i karaktären och spela dess roll och jag kände att det kunde bli en svår uppgift för mig. Men jag måste faktiskt säga att jag kände att jag vågade släppa loss en hel del, i alla fall mer än vad jag gjort tidigare i något av de andra talen. Jag vågade ta mig an rollen som den besvikna rollen och jag försökte låta arg och auktoritär.
Det här var nog en av de roligaste övningarna som vi har gjort hitintills, både i att göra själv och i att lyssna på de andras tal. Övningen gick ut på att öva sin inlevelse och att kunna sätta sig in i olika antingen specifika eller ospecifika personer och hur de skulle handla i en viss situation. Övningen kan tänkas hjälpa mig som talare att anpassa mig efter publiken, då jag lättare med detta tankesätt kan försätta mig i deras position.
Jag vill börja med att det aldrig var planerat för mig att min nervositet framför medstudenterna skulle passa in i min karaktär, det blev som en liten bonus i sammanhanget.
Övningen karaktärisering tyckte jag var väldigt rolig och även ganska svår. Det jag hade svårast med i början av uppgiften var att komma på ett ämne och hur jag skulle formulera talet efter den uttänkta karaktären. Jag började med att jag bestämde mig för att jag skulle karaktärisera Mark Levengood för att jag tycker att han är en rolig och sprallig person.
Talet var svårt att skriva, vad säger en psykopat och hur säger den det? Svaret var att med repeteringar och olika sinnestillstånd nog skulle fixa kakan.
Framförandet är jag nöjd med då jag fick spela teater vilket alltid är lika kul. Visst det blev lite väl hysterisk ibland, men i denna övning kändes det bättre att överspela än att mesa. Jag tycker om när jag får gå in på de mer humoristiska spåren, då jag inte gillar för seriösa situationer eller människor, det passar vissa, men inte mig.
Den här övningen var annorlunda från de tidigare övningarna eftersom att man nu inte riktigt företrädde sig själv utan någon annan. Det var ganska svårt att hitta saker som den person man karaktäriserade ”ville” säga men det var häftigt att se att det gick att sätta sig in i den personens situation. Jag valde att karaktärisera en person som är väldigt olik mig, en man i 80-årsåldern, och det var på ett sätt en stor utmaning. Samtidigt kände jag när jag provade olika alternativ att det nästan var ännu svårare att karaktärisera en person som är mer lik en själv för att det på något sätt känns som att det i större utsträckning är man själv som talar och inte karaktären.
Generellt upplevde jag att man ofrivilligt gjorde anspråk på att vara rolig när man skulle gestalta en annan person och när jag provade att karaktärisera olika verkliga personer blev den känslan extra stark. Därför valde jag till sist att konstruera en ny karaktär med inspiration från lite olika personer. Jag märkte att talet fick en bitter framtoning och även om det inte var meningen så var det nog oundvikligt. När jag satte mig in i karaktärens känsloliv så var det så bittert och sorgset jag föreställde mig att det var för honom.
Jag tyckte verkligen att det här var ett roligt och viktigt tal att genomföra. Jag har vanligtvis mycket svårt för att bjuda på mig själv och använda dialekt, inför en stor grupp människor och jag var riktigt nervös inför mitt framträdande. Trots det är jag mycket nöjd med min prestation.
Detta var utan tvivel det absolut roligaste jag gjort så här långt i kursen.
En mycket nyttig övning faktiskt. Det känns som om jag breddade mitt ethos, i alla fall för min egen del, och det känns som om man har fått ett hum om hur man ska jobba fram en viss känsla i ett tal.
Den här gången valde jag att skriva om något där jag kunde tvinga mig själv att spela ut. Jag lämnade inga som helst kryphål för mig att slinka undan i sista sekund. Jag blev tvungen att ställa mig framför mina kursare och skrika, gråta och hyperventilera och det gick ganska bra.
Karaktärisering var, när ämnet var valt, ganska snabbt att skriva eftersom det att leva sig in i en annan roll gav någon sorts fantasi-kick. Jag valde att vara en hemsk och radikal Sverigedemokrat, med åsikter som ligger väldigt långt från mina egna. Trots att detta var obehagligt var det också ganska enkelt eftersom jag nästan bara kunde vända på mina egna och sen göra dem ännu grövre.
Själva karaktäriseringsövningen var en rolig övning, men den var också rätt svår. Det var roligt på så sätt att man fick gå in en annan roll och det blev då lite mer skådespel över det hela. Det svåra med övningen var att man skulle först och främst komma på vem man ville karaktärisera och sen även undersöka hur man kunde karaktärisera just denna person på bästa sätt. Jag valde dock en karaktär som enkelt gick att karaktärisera genom dialekten, men det krävdes dock en hel del undersökning för att få fram vad han tyckte om just denna fråga och hur han brukar uttrycka sig. Det var en aning svårt att hitta information om vad han just tyckte om homosexuellt äktenskap, utan just då fick jag använda mig av min fantasi. I den andra bakomliggande informationen hittade jag genom artiklar, wikipedia och genom att söka på hans man Jonas Gardell. Jag kände själv att den informationen var viktiga för att jag skulle kunna karaktärisera Mark så bra som möjligt.
Det här var första gången som jag skulle försöka mig på att skådespela. Jag ville försöka mig på något nytt. Det tog lång tid att komma på vad för slags tal jag skulle hålla och vilken person jag skulle karaktärisera. Jag valde till slut att göra ett tacktal och funderade på att karaktärisera Cuba Gooding Jr när han tog emot sin Oskarstatyett 1997.
Karaktäriseringen var en svår uppgift. Det var svårt att sätta sig in i någon annans sits, se saker ur någon annans perspektiv och att försöka använda sig av någon annans ord.
För mig var det även extra jobbigt då jag skrivit en tämligen färdig karaktärisering i måndags, som jag insåg att jag inte skulle kunna framföra.
Jag tyckte denna övning både var väldigt nyttig och rolig. Jag kände själv att jag kanske skulle bjudit på mig själv lite mer istället för att välja en roll som jag känner mig trygg i sen innan, alltså som en politiker som pratar i sansad och lugn ton.
Jag tyckte det var en rolig uppgift då man fick möjligheten att ta ut svängarna. Eftersom jag valde att karaktärisera en person med mycket attityd och starka åsikter var det inte alls svårt att skriva manuset, det gick på typ 10 minuter för jag kunde lätt gissa mig till vad hon hade sagt i den retoriska situation jag valde. Därför tror jag det var lättare att leva sig in i rollen också och det var kul att testa på något nytt. Jag försökte prata med annan dialekt när jag övade hemma men kunde verkligen inte hålla mig för skratt så det fick bli min vanliga.