Att vinna en Oscar, reflektion

I denna övning valde jag att karaktärisera en skådespelerska som just vunnit en Oscar och som framför sitt tacktal. Jag valde därför inte en specifik person att imitera utan gestaltade det, enligt mig, klassiska stereotypiska tacktalet vi ser på Oscarsgalan. Min karaktärisering var på så sätt en obestämd person som fick representera en hel grupp (2017:181). I mitt tacktal la jag däremot in fåniga formuleringar och effekten blev att min karaktärisering blev en överdriven och snudd på arrogant roll, väldigt likt en karikatyr.

Detta var en väldigt rolig och utmanande övning. Främst för att man verkligen fick möjlighet att leva sig in ens roll och att man kunde använda sig av utklädnad och rekvisita för att förstärka sin roll. När jag skrev min karaktärisering tänkte jag att klassen skulle vara min publik i dubbel mening. Jag använde mig utav detta genom att tacka olika personer i klassen som har hjälpt mig eller som har betytt mycket för mig. Detta tyckte jag var väldigt roligt eftersom det skapade en närhet till min publik samtidigt som jag tror att klassen tyckte det var roligt. Majoriteten av tacktal jag har sett är starkt pathosfyllda. Det var därför viktigt för mig att leva mig in i min tänkta roll och försöka uttrycka den personens känslor (2017:181). Genom att besvara frågor om min tänkta persons uppväxt, familj och vänner, skolgång och karriär m.m. skapade jag en roll jag senare kunde gå in i (2017:184). Känslor som jag försökte skapa var känslor av tacksamhet och glädje. Stilen jag ville skapa var att jag talade improviserat och att det kom från hjärtat (2017:188).

Innan jag skrev själva tacktalet gjorde jag mina egna efterforskningar genom att kolla på en massa olika tacktal. Jag kunde se att det finns en väldigt tydlig disposition, först tackar du akademin, efter det alla personer som på något sätt varit inblandade i filmen du får pris för, och sist din familj och/eller partner. Denna röda tråd använde jag mig mycket av och la upp mitt tal utefter denna disposition. Jag kunde även se att språket som användes inte var fyllt med svåra formuleringar eller svåra ord. Det ska hållas på en klar och enkel nivå så att så många som möjligt förstår. Men man kan göra språket mer målande genom att använda sig av olika stilfigurer, som metafor till exempel; “du har gjort mig hel igen”.

Efter att jag skrivit talet och fått feedback från responsgruppen var det bara för mig att lära mig talet. Jag funderade över hur jag ville lära mig det, utantill eller med stödord? Jag landade i att ha några stödord men att försöka prata från hjärtat så mycket som möjligt. Just för att skapa en känsla av att talet skapades i stunden (2016:341).

Övningar som denna är väldigt roliga. Att de även kommer en bit in på kursen är väldigt bra eftersom vi alla i klassen har lärt oss mer men även blivit mer bekväma med varandra. Jag upplevde inte att jag var lika nervös nu som jag var när vi skulle framföra våra berättelser. Detta är mycket positivt! Att vi även har fått träffa Susanne Hedin som gett oss tips har varit guld värt!