Alfred
Nu är det inte längre du och jag Alfred. Det hade ju varit passande nu om någon av oss hade trott på liv efter döden, då hade det här inte behövt vara så jävla tungt. Det tänkte vi aldrig på. Vi tyckte ofta vi hade tänkt ut det mesta, att vi var så väldigt smarta. Vi hade väl iallafall kunnat enas om att själen eller något levde vidare. Så att något av dig fanns kvar.
Men nu är det slut på det roliga. Eller roligt och roligt. Det kan inte alltid ha varit så roligt att vara du. Att ha en så obefintlig bollkänsla. Att vara så gravt socialt handikappad som du var. Du lyckades inte ens att hålla dig vid liv.
Ja det här blev ju inte så roligt som för några veckor sedan när vi föreställde oss hur det skulle bli. Några veckor innan döden tog Alfred tvingade han mig att lova, att jag under begravningen, skulle inleda med att smäda honom. Dels för att han tyckte det var en rolig tanke bara men framförallt för att jag skulle ha en jobbig stund, det tyckte han skulle bli väldigt roligt. Det kanske inte var så passande men jag kände att den smällen får jag ta, för dig och din sjuka humors skull. Den enda förhållningsregeln jag fick var att se till att hans mor- och farföräldrar inte skulle ta allt för illa vid sig. Så bröt jag mot denna regeln ber jag om ursäkt till er.
Sån var han ju Alfred, alltid mån om andra skulle må bra. Jag tror att han förlåter mig om jag, för min egen skull, får berätta lite gott om honom. Jag ska försöka att inte bli för kladdig, jag vet att han hade stört sig på det.
Han var snäll Alfred, så snäll att han i stunder kände sig oförlöst. Att han ville bryta mer murar men var för mån att någon skulle ta illa upp. Han var en fritänkare men kände sig ibland begränsad av sig själv. Men den Alfred som var min vän såg jag inte som oförlöst. För mig bröt han mer murar än någon annan. Han var fri som en fågel. Hade vi andra också varit lika fria som honom hade vi också kunnat sväva på samma höjd och kunnat blicka ner över hans otroliga tankevärld. Han åstadkom mycket också. Han målade tavlor, han reste till okända platser själv, han försatte sig i situationer som var jobbiga bara för att testa hur det kändes. Han gick sin egen väg, brydde sig inte hur andra såg på honom, men samtidigt var han mån om att inte trampa på någon. Han var stark. Han utmanade sig själv gång på gång. Även när han var som sjukast och mådde som sämst så kom han med någon underfundig tanke, någon rolig iakttagelse, kom med något som var unikt för honom.
Men nu är Alfred borta. Även om han lever kvar i våra hjärtan och våra minnen av honom är kvar så är han borta. Värst av allt är att min vän är borta. Min bästa vän. Det var det som han var bäst på, att vara min vän. Precis som jag vet att han var bäst på att vara någons arbetskollega, bäst på att vara Amandas bror och bäst på att vara Mi och Pelles son.
Men vi som kände honom väl vet också att han inte uppskattar att vi sitter här och vältrar oss i våra egna sorger. För att parafrasera vår gemensamma favoritartist Bob Dylan så får vi -börja simma, annars kommer vi sjunka som stenar. Vi får bearbeta sorgen men ta oss vidare tillsammans. Vi får hitta glädjen och kärleken till honom i de minnen vi har kvar av honom. Vi får var tacksamma för den tiden han fanns med oss , precis som han var nöjd och tacksam med den tiden han fick med oss. Sista gången jag träffade Alfred var vi båda medvetna att detta skulle bli sista gången vi sågs. Hur skulle vi ta farväl? När jag gick in i hans rum på sjukhuset och såg hans lugn så blev jag också lugn, här behövdes inga stora scener. Vi var båda medvetna om vår kärlek till varandra och när han där i sjuksängen uttryckte sin tacksamhet över vår tid tillsammans så kände jag att ett sådant här vänskapsband är få förunnat. Jag var för tagen av stunden där vid sängen och lyckades aldrig sätta ord på mina känslor, eller säga något smart, men det behövdes inte, Alfred förstod. Hur hjärtskärande det än är att ta farväl här och nu så får vi vara tacksamma för tiden vi fick med honom. Tiden vi fick med honom som vän, som son och som bror. Och jag säger det som jag borde sagt där vid sängen.
Tack Alfred för din tid med oss.
Ture Dreier