Tiden är början på 1900-talet när suffragetterna inser behovet av att byta från icke våldsmetoder till mer militanta. Detta blir en slags monolog av en som inte ser någon annan utväg. Inspiration från Emmeline Pankhurst.
Jag har insett det nu, vi har kommit till ett vägskäl. Vi måste fatta ett beslut, vi måste skapa en förändring. Jag minns våra tider och våra kamper. Jag känner mig så maktlös. De parlamentariska metoder vi så länge försökt med hjälper inte och jag förstår inte varför. Makten vänder oss ryggen. Vi har försökt med allt. Nyhetsblad och tidningar, och upplysning men den maktstruktur vi idag styrs av lyssnar inte till våra röster. De hör inte våra krav. INGET av de parlamentariska partierna ser våra rättigheter som prioriteringar. Hur länge ska de se oss kvinnor som andraklassens medborgare? Hur länge ska vi behöva kämpa för vår rätt att rösta?
Vi kan inte fortsätta låta dem trycka ner oss, jag måste få de andra att förstå. Vi kan inte låta dem håna oss. De kanske tror att de har vunnit. Vi ska visa att vi finns och vi ska kräva vår rätt. Hårdare tider kräver hårdare medel. Samma tanke går runt, vi är inte här för att bli lagbytare, vi är här med ansträngningen att bli lagstiftare. Men om det kräver ett fängelsestraff så må så ske. För att visa vår seriositet, vad vi verkligen vill ha måste vi bli seriösa i våra medel. Krävs det militanta medel är det militanta vi får bli för det är vi tillsammans som vi kan skapa förändring. Vi ska visa dem. Vi ska storma.
Jag trodde att vi i början av 1900-talet hade uppnått en civiliserad värld men ack. Vår väg är lång. Jag är beredd på kamp. Vi ska demonstrera och visa oss. Alla möjliga medel ska vi använda oss av och ser de vår rätt att uttrycka oss som ett hot och lagbrott så låt de ingripa. Vi ska aldrig ge vika. Var beredda att visa kunskap och intelligens. Våga visa att vi kvinnor på alla sätt är likställda mannen. Vi ska ställa frågor och vi ska debattera. Ställa frågor och sätta dem på plats. Detta kommer inte uppskattas men är det militanta medel de kräver så ska vi inte ge de mindre. Jag måste få de andra att förstå. För att uppnå något större.
Men kampen tar inte slut där. I detta organiserade kaos ska vi visa dem att vi är kapabla till allt. Handling, inte ord ska vara vårt motto. Gå ut i mansfältet och gör deras sysslor. Detta för all del provocerande medel kommer visa de att vi kan LIKA mycket som dem och därmed förtjänar LIKA rättigheter. För när ska vårt konservativa samhälle inse vikten av lika värde?
Vårt vägskäl är nära och vi måste göra ett val. Jag ska få dem att förstå, vi ska bli en rösträttsarmé i strid. Jag hoppas att ni är med mig.
Lina Blomgren