Jag bestämde mig ganska tidigt att hålla detta lovtal om min gammelmormor Elsa, men när jag började titta på den där topiklistan som vi fick så tänkte jag shit, det här bli nog inte så lätt. För sån som jag är, och som jag tror många andra idag är också, så tänkte jag att den som är värd att hylla är ju den som är något utöver det normala. Den som är snygg, snabb och stark. Den som i sinnet antingen är svart som natten eller helt bländande vit. Den som uppnått något, vad som än krävts. Hellre en brinnande bengal än ett fjuttigt stearinljus, liksom.
Och därför (förlåt Elsa!) så var det svårt för mig att hitta något värt att hylla. För Elsa var ju faktiskt helt normal, en typisk gammelmormor, i beigea klänningar och med grått hår i en frisyr som stod upp men som verkade bli mindre och mindre för varje gång vi träffades.
Troligtvis såg hon ungefär likadan ut när hon fortfarande jobbade som städerska på en liten skola i Borås. Det där jobbet, det hade hon från och med att hon blev förälder till det att hon gick i pension, och hon var en riktig klippa faktiskt, hon drog alltid in pengar. Sydde kläder när de inte hade råd med nya och lagade mat och bakade kakor till min mormor, samma mat och kakor som min mamma fick som barn, och som till slut även jag fick när jag växte upp.
Och precis som maten och kakorna fanns mormor Elsa alltid här med oss, och alltid med en oändlig nyfiken på vad som hände i allas liv. Ända fram till hennes sista år vid livet satt hon med på julen och åt korv och drack snaps och pratade, trots åldern, och trots det att hon satt med cancer i hela kroppen. Och när slutet väl kom, och hon låg där på dödsavdelningen envisades hon ändå med att leva, ända tills det inte gick längre.
Min gammelmormor var på många sätt en helt vanlig dam, med ett helt vanligt jobb och en vanlig familj som hon lagade helt vanlig mat till… men hon fanns alltid där, med all sin vardaglighet. Och hennes nyfikenhet på livet, och envishet om att leva, den beundrar jag, och jag hoppas att den har gått i arv, för det skulle ju vara väldigt tråkigt att dö.
Mormor Elsa dog för snart tre år sedan nu när hon var 92, men trots det känns det inte som om hon är borta. Det låter klyschigt men hon finns fortfarande här, och det kanske inte är så konstigt, för om det finns någon som föredragit att bli spöke här på jorden över himmelriket, bara för att stanna kvar för att se vad som händer, så skulle det ju varit min Mormor Elsa.
Hugo Hernqvist