Beklagande presentation av Anders till klassen: Jag hade ett samtal med Sigge för några veckor sedan, och Sigge kom med ett litet förslag som jag själv hade svårt att köpa, nämligen att våra kurser ska innehålla ett antal litterära inslag. För att göra en lång historia kort, så ville jag inte gå med på något boktrams, litteraturvetenskap är ju trots allt ett helt annan ämne. Men Tommy lyckas övertala mig om att jag ändå borde möta Sigge på mitten, så därför bestämde vi oss för att bjuda in en, ehh, omtalad författare hit som ska ge sin syn på retoriken. Längre än så blir det inte, så låt mig presentera, Björn Ranelid.
Tack Anders, tack. Det är med en tacksamhet jag fått äran att predika inför er idag. Jag har talat inför fler människor i levande möten än någon annan svensk författare. Detta är inte skryt, utan ett faktum. Men idag är jag full av iver. Ståendes här, på detta golv, i detta rum, i denna byggnad och i denna stad fylls jag inombords av ett blått skvalpande hav bärandes på goda minnen. Jag minns såväl dagen som den vore igår, ett dansgolv på Fiskaregatan 23c här i Lund, en blond tös med lockigt hår, decimeterhöga klackar och bruna ögon som tindrade precis som hela jorden slutat snurra. Det är min fru, Margeta, som jag nu beskriver. Kärleken mina vänner, det är ett under. Glöm aldrig det.
Att ni studerar retorik mina vänner, det gör mig glad. Inte bara glad, jag blir arg, frustrerad, ledsen, lycklig, öppensinnad och berikad, allt på samma gång. Du får inte att ha en negativ förhållning till retoriken, du ska stångas med den, du ska ta spjärn emot den, du ska flyga i retoriken, du ska röra dig med stjärnorna upp till solen och ibland så bränner du vingarna, och då faller det mörka flarn ner, lägger sig som svarta lamm på vita ängar och bildar orden som kommer ur din mun. Sen reser sig bokstäverna upp och går, som gaseller och vandrare, och nån form av, apostlar, som ställer sig på rad och formar sju enkla bokstäver, det vackraste av det hela. Sju enkla bokstäver, inget mer. Retorik.
Vad jag nu ska göra, det är att jag ska imaginärt knäcka ryggraden på er. I mina framträdande talar jag helt utan manuskript, under mer än 3500 tillfällen har jag velat vara en jazzmusiker på scenen. Jag har utgått från vissa strofer, meningar och tankar och sedan har jag improviserat kring dessa med ett viss mått av egensinne. Aristoteles, Afthonios, Platon, Sokrates, Ekswärd, Sigrell, Santesson, Bruhn och Eriksson, släng er i väggen. Mitt tal och min skrift är två kinder i ett och samma ansikte av mig. Retorik handlar om romantik, romantik om erotik, och erotik om retorik. Om kvinnan skulle säga nej till mannens säd i cirka 60 i år skulle hela mänskligheten dö ut. Retoriken är kärleken, detta under, och kärleken har inget manuskript. Kärleken är världens första, och största atombomb. Och i kärleken finns en genuinitet, en känsla. Och med den känslan är hela världen din. Tack.
RETA30 Martin Jogstad