Övning Beskrivning
Det ursprungliga fotografiet, som bildat motiv till oräkneliga antal tröjor världen över skiljer sig markant från sina efterbildningar. Massproduktionens variant som vi alla sett är knivskarp i sin skärpa, med den Marlboro-röda bakgrunden som naturligt drar åskådarens fokus till det så familjära ansiktet, målat i kritvitt och kolsvart.
Nej originalet skiljer sig helt från denna närmast futuristiska gestaltning av en man som mer liknar en grekisk gud än en människa. Istället är ursprungsvarianten korning, nära nog gryning i sin framtoning, ett fotografi som tydligt saknar alla de finesser som vår digitala tidsålder numera har delgivit oss. Detta gör att de skarpa kontraser som brukar vara bildens signum upphör att existera. Det dramatiska, det ouppnåeliga och det ultimativa falnar till sist bort och vi ser först nu människan bakom bilden.
Det svarta håret är förvisso kvar, lika vildvuxet och otämjt, nacklångt och inramande av ansiktet, men det tycks nu snarare ebenholtssvart än det tidigare kolsvarta, färgen känns mer bräcklig. Baskern, är nog dock alltjämt kolsvart, även om bildens kvalitet gör det svårt att urskilja. Den sitter i vart fall så som den alltid gjort, lätt tillbakadragen i mitten av pannan strax innan hårfästets början. Stjärnan, som utgör baskern mittpunkt är inte kritvit, snarare grumligt silvrig vilket inte förminskar det faktum att blicken genast uppfattar dess närvaro mitt fram på baskern. Den karakteristiska mustaschen särskiljer sig från resten av håret. Bohemisk javisst, klassiskt konstnärsstuk i Strindbergstil, med skillnaden att dessa mustascher inte är uppvaxade, utan fortsätter ned till mungiporna. Näsfåran är lämnad fri från behåringen, vilket tydliggör amorbågen. I övrigt är sidorna av ansiktet och hakans underdel delvis täckt av ett försiktigt skägg. Det bohemiska framträder här återigen och det är svårt att avgöra om det finns metod i galenskapen eller om han enbart glömt att raka sig tre morgnar i rad.
Nu till de två delar som verkligen framträder i sin fulla identitet först vid anblicken av originalfotot; ansiktet och ögonen. Ansiktets alla konturer kryper nu fram, det är ett ungt ansikte javisst men rökningen och de långa sömnlösa nätterna har så smått börjat göra sig påminda. De mjuka dragen har ytterst lätt, nästan omärkbart vid en första anblick börjat skrynkliga ihop. Det är nästan som hyn vill tala om att människan där innanför bara röker den finaste kubanska tobaken. Näsan bryter av det i övrigt mjuka ansiktet; den är kraftig med breda näsborrar och ett strömlinjeformat näsben vars storlek gör att ögonen tvingas långt ifrån varandra.
Och de är kanske de viktigaste, ögonen. De är fortfarande precis som på tröjorna världen över beslutsamma. Skådar bort i fjärran mot det utopiska samhället. Men visst finns där sorg, en glans i blicken som får en att undra om ögonen överhuvudtaget blickar bortåt eller om de faktiskt blickar inåt. Svaret på den frågan kan han nog besvara själv, eller ja kunde kanske ha svarat på. För han dog ju den 9.e oktober 1967, blott 39 år gammal i den bolivianska djungeln. Med orden ”Jag vet att du kommit för att döda mig, skjut fegis du ska bara döda en man.” dog den i detta tal beskrivna, Che Guevara.
Jakob Klingberg
Vintergatan
Det var fullkomligt kolsvart och inte en ljusglimt i sikte. Eller… jo. Ovanför mig bredde det mest fantastiska ljus ut sig, i form av gnistrande diamanter på himlavalvet. Midnattsskenet bestod av små tindrande ljusfenomen, flirtigt blinkandes på natthimlens mörka avgrund. Det var som om hav och himmel bytt plats och som om havet nu höll på att välla ned över mig i en oupphörlig regnskur.
Hur kan ett hav ta fäste i det blå? Jo, det ska jag förklara för er. Det är något jag själv har fått beskåda – ett hav av stjärnor, en sky av pärlor. Mina vänner, jag har sett Vintergatan!
Jag var på exkursion i Kullaberg 2008 och vi nattvandrade i skogen. Lervälling rådde överallt då det hade regnat något så fruktansvärt hela dagen, fukten låg i luften, och dagens liv sov stillsamt. Regnmolnen hade skingrat sig totalt.
Mot vandringens slut kom vi ut ur skogen och klev ut på en oklädd, nedgången markyta, omringad av trädkronor spirandes från marken. Det var som om vi kom ut på en av naturens egna scener där ögonen blev scenens strålkastare då de sökte sig till det enda värt att vila blicken på. Och det, det var oceanen av stjärnor, utsmetad utmed universums jordiska himmel.
Ett bälte av något som tycktes vara eldflugor gick över aftonkupolen. Naturens konstverk av vintergatan är obeskrivbar, och ändå försöker jag beskriva den. Vilken paradox! Det är så ofattbart mäktigt, och när man står där nere på jorden och blickar upp mot något som verkar vara oändligt känner man sig plötsligt otroligt liten och obetydlig. Jag blev överväldigad av ödmjukhet.
Tänk att vi är en sådan liten del av något så enormt. Tänk att det inte ens går att relatera till eftersom det är så… Så komplext? Abstrakt? Overkligt? Tänk att beskåda något så trolskt som resten av en galax. Det är som om bilden går in genom hudens alla porer och smeker själen så mjukt och helande att man blir knäsvag. Jag höll på att falla på knä och underkasta mig denna nakna himmelssfär som blottlades framför mina ögon. Den var vackrare än den mörkblåa skyn i Kalle Ankas jul när de sjunger ”Ser du stjärnan i det blå” och man ser stjärnor glimma utanför de sagolika husen.
Vintergatan och dess stjärnor var som en enda stor höjdpunkt, fylld med små höjdpunkter. En fyr i miljontals exemplar.
Nu gör jag ett sista försök till att avbilda det jag skådar framför mig. Tänk er en sen vinterkväll. I ert hus råder ljus, något som verkar vara den enda ljuskällan på flera mils avstånd. Föreställ er sedan att ni går ut i decembermörkret och tittar runt omkring. Vad ser ni? Jo, ljus. För i denna sollösa natt hänger stjärnor och änglar i fönstren. Utanpå hus, i rabatter och på buskar ligger nät med lampor i regnbågens färger och i fönsterkarmarna står ljusstakar och strålar. Egentligen är det nästan ljusare ute i mörkret, inte sant? Och inte alls så mörkt som det först verkade?
Exakt så skulle jag vilja beskriva natthimlen där och då, eftersom för första gången i mitt liv – tack vare Mjölkvägen – upplevde jag inte natthimlen som det mörkaste i tillvaron, för i det mörka som vi stod i var det enda ljusare faktiskt det som gömde sig ovanför. Den var en uppenbarelse, jag blev upprymd och det kändes som om aftonens firmament slukade mig helt och hållet. Mina vänner, nu har ni sett Vintergatan!
Alexandra Fredriksson
Maggot Brain
Liksom retorik handlar även musik om kairos. Den låten jag ska försöka beskriva passar till exempel inte som bakgrundsmusik när man spelar beachvolleyboll med polarna en varm sommardag. Nej, den här låten passar mer så här års. En mörk höstkväll. Man kommer äntligen in efter att ha varit ute i regn och rusk. Man tar på sig sin favorit outfit. Alltså inte sina snyggaste kläder utan sina skönaste. Man kan höra blåsten genom fönstret, och man ser att termometern börjar närma sig noll. Man tänder ett par levande ljus. Häller upp ett glas vin. Sätter på LP-spelaren och slår sig ner i soffan. Tar en klunk vin och känner hur den fruktiga vätskan rinner ner längs halsen och värmer hjärtat. Eller levern. Man hör det där genuina knastret från LP skivan. Sänker vinglaset och lägger sig ner istället och blundar.
Låten börjar med en röst som säger:
”Mother Earth is pregnant for the third time
For y’all have knocked her up.
I have tasted the maggots in the mind of the universe
I was not offended
For I knew I had to rise above it all
Or drown in my own shit.”
Rösten tonar bort och man tänker ”what the fuck?!”
En lugn fin akustisk gitarr börjar spela. 4 ackord plockas på strängarna, långsamt, väldigt dovt. Runda fina toner. En snare kommer in med delay, eko, som punkligt klargör den långsamma takten.
Efter en minut med detta lugna, harmoniska gitarrplock kommer den, elgitarren. Med sin stegrande ton, som om tonen ställer sig på tå. De höga frekvenserna är bortskurna. Det låter som att den har gråten i halsen. Som om den vill berätta något för en. Den börjar tunnt. Sen kommer de, de föga frekvenserna kommer in tillsammans med eko. Gitarren gråter ut. Tills tonen flyter ut i rundgång som en hjärteskärande varningssignal som långsamt tonar bort.
Ensam kvar är den plockande akustiska gitarren. Elgitarren kommer tillbaks. Spelar ett gäng snabba toner. Tonerna återupprepar sig. Det är svårt att höra riktigt. Det är många låga toner som flyter ihop i reverb. Igen, igen och igen. Det byggs upp. Bygger upp. Tills den släpper lös sina tårar igen. Som ett skrik. Tänk Jesus skrik på Gud när han hängde på korset. Eller tänk Jesus med en elgitarr när han går upp längs Golgata. Rysningar i kroppen. Som om något smeker dig försiktigt ryggraden. Det är som att gitarristen delar med sig av hela sin själ. I just den stunden blir ens egen själ hel. Det är så vackert! Det blir mer. Mer ljud. Mer rundgång. Mer. MER! Det blir kaosartat. Man känner paniken själv. Som om att maskar kryper runt i huvudet på en.
Sen bryter det ner.
Lugn. Lättnad. Öronen blir som fyllda av grädde. Man undrar lite vad som har hänt. Ensam kvar är den akustiska gitarren.
Alex Moberg