Vad tänker cyklisten i reflexväst som står och väntar vid övergångsstället.
Jag stannar cykeln vid det vanliga stället. Korsningen där jag kan beskåda såväl Malmö Live, Högskolan och Centralstationen. Som så många gånger förr ställer jag mig lite till sidan av cykelbanan och väntar. För enkelhetens skull vilar jag cykeln mellan benen lutandes mot det högra. Jag håller också ett stadigt grepp om styret för att den inte ska välta. Idag är det riktigt kallt. Vantar har jag haft en tid nu men idag var jag tvungen att ta på mig även överdragsbyxor. Jag ser mig omkring i skymningen reflekterar över det smarta draget att faktiskt ta på mig reflexvästen. Nu syns jag bättre än alla andra. Oerhört märkligt att det bara är jag som bär väst, eller reflexer över lag. Klockan är strax efter halv fyra och mörkret är nära.
Jag funderar samtidigt över den cyklisten som i förra veckan blev påkörd precis utanför oss. Hon hade minsann inga reflexer. Otroligt korkat egentligen att gå utan reflexer efter skymning. Människor i allmänhet är upptagna med sig själva. Hur ska de hinna se dem som knappt syns?
Tur att det gick relativt bra för henne. Hon bröt nog ena benet men det påminner nog henne om att aldrig gå utan reflexer igen. Förmodligen kommer hon aldrig låta sina barn gå utan, dem heller.
Jag kommer då aldrig låta mina barn gå utan reflexer. Så många ungdomar och barn jag har sett under mina år som lärare som har råkat illa ut eller varit nära att göra det. Och så många gånger som reflexer faktiskt hade hjälp i dessa situationer. Nej, när våra barn blir äldre kommer jag tvinga dem att alltid bära reflexer. Till och med när de blir riktigt stora kommer jag köpa hem reflexer och i smyg fästa på deras kläder, vare sig de vill eller inte. När stora grabben flyttar hemifrån ska jag nog åka hem till honom och se till att det finns reflexer även på hans kläder. Jag kan inte rå för mig själv att tänka på hur många gånger denna underbara uppfinning räddat folks liv. Därför vore det dumt att inte låta den göra det även i framtiden.
Äntligen, där på andra sidan gatan kommer hon i sin lila träningsjacka. Jag ser henne på avstånd men nu närmar hon sig snabbt på cykeln. Bara övergångsstället kvar nu. Hon är verkligen den vackraste kvinnan på jorden och jag är så glad att dela livet med henne.
”Hej älskling! Har du glömt reflexerna idag?”
Filippa Koch