Hej. Det är jag som är ångest. Vi kanske inte har hälsat förut. En del av mina ytliga bekanta kallar mig ibland för Ågren. De som känner mig bättre respekterar mig mer. De vet att jag är mörkret. De vet att jag kan få deras hjärtan att skena. De vet att jag kan ta deras livsglädje och dränera dem på all energi. De vet att jag påminner om döden.
De flesta brukar inte vilja prata om mig. Jag föds ur stress, sorg och rädsla. Jag växer i det fördolda.
Ibland kommer jag smygande långsamt, som ett tryck över bröstet, som rastlöshet och sömnsvårigheter. Utan att du vet att det är jag. Jag ger dig en klump i halsen, gör din mun torr som en öken och kan få din aptit att försvinna. Jag kan göra dig illamående och stjäla din luft ur dina lungor så att du får svårt att andas.
Ibland slår jag till plötsligt. Så dina ben inte längre bär dig. Så det svartnar för dina ögon och yrseln får din värld att rämna. Det kan vara ett dödsfall eller en traumatisk upplevelse som lämnar spår. Mitt spår.
Har man väl lärt känna mig, så finns jag kvar. Jag är som en trogen följeslagare. Genom hela livet. Man kan inte säga upp bekantskapen med mig. Men man kan lära sig att acceptera mig och leva med mig så kanske jag låter bli att visa mig så tydligt. Men jag finns där i bakgrunden, som en del av din själ. För alltid.
Ingeborg Fransson