Hyllningstal till vitlöken
Å! Allium Sativum!
Gormeernas gunstling och grodlårens glöd.
Gommens och grillmästarnas glädje.
Farsoternas förjagare och folkmedicinens förstfödde fader.
Hälsans helande totalentreprenör.
Din klyftighet bedårar mig.
O, lilla vitlök.
Vi har samlats här idag för att hylla vår välgörare vitlöken. Detta lilla välformade kraftpaket.
På centralasiens slätter såg du en gång dagens ljus, tidigt blev du det stolta löksläktets okrönta drottning. Stäppernas fria folk lärde sig att älska din smak och din styrka. De förde dig med på ditt segertåg över världen.
Till Egypten kom du! Du fick gudomlig rang och i daglig dos gav du slavarna kraft att bygga pyramiderna. Du balsamerade de döda men gav lust och kraft att alstra nya generationer.
I Grekland blev du vanhedrad men älskad i smyg, Du kallades “Den stinkande rosen” Men Homeros lät dig rädda livet på Oddyseus.
Romarna förförde du långsamt men snart förförde de med dig, blandad med koriander och vin.
Vikingarna upptäckte dig och gjorde din kraft till sin och snart var du här hos oss i Norden. Här höll du pesten i schack och gav drabbade av spetälska lindring.
I transylvanien bars du i kransar om halsen, vampyrer och varulvar till varnagel.
Henrik IV upphöjde dig till hälsans heliga källa.
Under första världskriget var du skyttegravarnas anti-inflammatoriska samarit, du föregångare till penicilinet.
Nu är du här hos oss. Dressingens drottning. Marinadens mästarinna och köttgrytans klo.
Se på henne! Är hon inte gullig?
Du kryddar vår mat, hindrar jäsning i tarmen och blodsockret kan du balansera.
Du skrämmer bort parasiter och driver maskar ur vår kropp och du är bra på att sänka kolesterolet
Du hanterar klimakteriet och kramper kan du lösa, dessutom är du anti-inflammatorisk.
Du sänker högt blodtryck och förhindrar förkylning med alla dina vitaminer.
Vitamin A, B och C och massor av mineraler.
Jag minns inte riktigt när vi egentligen träffades första gången. Man kan nog tala om det “försiktiga närmandet”.
Jag minns trappuppgången där jag bodde som barn. I mitten av 60 – talet fick lukten av kålpudding, falukorv och stekt sill allt oftare fick sällskap av doften av puttrande tomater, kryddor jag inte visste namnet på och en arom som inte liknade någonting annat. En luftburen smak som förenade sig med andra dofter och höjde dem till något himmelskt. Jag stannade utanför de nyinflyttades dörrar, Deumichen, Stanckowich och Leandóre. Jag stack näsan i deras brevinkast och där var det, men vad var det?
Jag visste inte vem du var eller hur du såg ut, men jag visste att du fanns och att jag var dig i spåren. Allt oftare kände jag din eggande doft och vi möttes i en lammstek om våren.
Ja lilla “stinkande ros” nu är våren här och sommaren kommer med grillarnas os och du måste fördela dina klyftor. Till tzaziki, ailoi, och vitlökssmör. Till dressingar och marinader. Nu är det lunch men snart är det kväll, då ska jag äta dig naturell.
Sven Lagerwall