Situationen ser ut som följande: Vi befinner oss i tunnelbanan i Stockholm där höggravida Stina är på väg att ta tunnelbanan hem till Midsommarkransen. I och med att det är en lördag är tunnelbanan proppfull av resenärer. Det är dessutom högsommar med över 30 grader varmt när höggravida Stina tar plats på ett av de fullsmockade tunnelbanetågen. Till sin förfäran upptäcker hon att ingen av resenärerna erbjuder sig sin plats för hennes skull. Stinas inre monolog liknar just nu en vild orkan.
Jaså, ingen? Det är ingen som kan tänka sig att visa lite medmänsklighet? Det är så typiskt. Idag har jag behövt trängas med människor som bara haft sina egna behov i fokus, i ett helvetesvarmt Stockholm, där jag har svettats som en gris. Samtidigt som man har behövt utstå (bebisen sparkar) sparkar i magen och värk i ryggen eftersom en liten parasit har lagt beslag på ens livmoder. Mitt tillstånd har ju också inneburit att jag har varit tvungen att besöka toaletten var och varannan minut. Men eftersom exakt hela Stockholms invånare ska spendera deras lördag på mysiga fik drickandes alldeles för dyra kaffedrinkar har ju köerna till toaletten varit milslånga. Vilket i sin tur ledde till att jag var tvungen att ta reda på vart de mindre trevliga allmänna toaletthusen låg som jag skulle vilja påstå liknar Berlins underground klubbar mer än något annat.
Det enda som fick mig att fortsätta genom den här mardrömsdagen var tanken på den bekväma resan hem sittandes. Men likt som allt annat som har gått emot mig idag skulle det så klart fortsätta. Nu är jag arg, nej, jag är inte arg, jag är förbannad, fullkomligt rasande är vad jag är. Och det är jag på er, just er, era egotrippade, empatilösa, elaka typer som bara sitter, sitter bekvämt tillbakalutade på era platser. Att ni har mage, som inte ens har någon mage som jag har, sitter ner. Dessutom ser jag ju, hur ni stirrar på mig som om jag vore någon form av underhållning. Jag kanske skulle sätta igång och föda här på plats så underhållningen kunde höjas ännu en nivå? Fast inte ens det skulle väl få er att ge upp era platser…
Har jag verkligen förstått det här rätt? Är tanken att jag ska gå fram till någon av er, tonårsslynglar som till och med sitter med mössa när det är 35 grader varmt och ska jag snällt och försiktigt, be er att kanske, möjligtvis, offra er plats för min skull. Nej, det tänker jag inte, aldrig! Det kan ni glömma! Någon av er SKA erbjuda sig sin plats till mig innan vi kommit fram till Midsommarkransen.
Nästa Midsommarkransen (högtalarrösten).
Karin Mårtensson