Jag har aldrig träffat dig farfar. Du är den person jag saknar mest men som jag aldrig fått träffa. Hade du tyckt om mig? Hade du varit stolt över mig? Jag undrar vad du skulle sagt ifall du var här.
Farfar, du föddes där Medelhavets vågor tar slut och stränderna tar över. Du föddes där jorden är röd som blod. Och där den blodröda jorden föder olivträd gröna och gamla. Du föddes uppe i bergen i en liten by. Du föddes på en skön plats. Men i ett ruttet land.
En dag blickade du ut över horisonten. Där borta, på andra sidan av Medelhavet. Du kom att hamna mycket längre bort till ett land där människorna hade blå ögon, blondare hår och lite rakare näsor. Under ett par år pendlade du fram och tillbaka. Det var inte direkt en resa från Malmö till Lund utan mellan Danmark och Marocko!
Till sist tog du med familjen. Fruga och fem barn. Jag vet inte riktigt hur ni alla fick plats i en femsätes. Jag antar att ifall det finns hjärterum så finns det stjärterum.
Hur såg du ut farfar? Liknar jag dig? Jag vet att du hade den där blicken. Den där blicken bakom vilken gömmer sig en djup historia. Dina ögon kunde berätta denna historia bättre än dina ord. Och så var du ju riktigt kort har jag hört! Men vad du saknade i längd vägde du upp med ditt hjärta.
Du hade ett stort hjärta. Större än livet. Större än dina insulinsprutor. Det handlade alltid om familjen. Laget före jaget. Du lärde dina barn att inte glömma var ni kommer ifrån. Men att vi inte är kvar där borta av en anledning. Älska det land som tagit emot er med öppna armar.
Men plötsligt hände det: blodproppen i hjärnan. Du inlades på sjukhuset. Min pappa, som då var 13, besökte dig dagligen. På vägen dit köpte han kebab i pitabröd. En dag traskade min pappa som vanligt iväg till sjukhuset med de två pitabröden. Du var hans förebild. Han älskade dig, sin far, över allt på jorden. Han stack in sitt lilla pojkhuvud på din avdelning. ”Hvor er min far?” frågade han sjuksköterskan. Var är pappa? ”Han er her ikke mere”. Han är inte här längre. Farfar, jag har aldrig träffat dig. Men ändå saknar jag dig mer än någon annan.
Yassin Hjuler El Mahdaoui