Karaktäriseringen har hittills varit den absolut roligaste övningen i delkurs 2 och 3. Jag såg fram emot just den här uppgiften eftersom jag spelade teater när jag var yngre och har fortfarande ett stort intresse för just det. Likt andra övningar i denna kurs har jag haft en del svårigheter med att bestämma mig för vad det är jag vill berätta, beskriva och nu karaktärisera. Jag hade först tänkt mig att karakterisera en känd historisk person, den typen av karaktärisering kallas för den historiska karaktäriseringen, vilket Eriksson beskriver (2017:180) på följande sätt; ”I den historiska karaktäriseringen lever man sig in i vad en känd historisk person skulle sagt vid ett visst tillfälle… Här kanske vi inte vet hur rösten låter och därför får vi genom att läsa in oss på personen skapa en mental bild av personen och sedan uttrycka denna karaktär i det som personen säger”.
Det var svårt att bestämma mig för vilken historisk person jag skulle karaktärisera, jag blev helt enkelt aldrig nöjd. Tillslut gav min kurskamrat Cecilia mig idén om att vara en obestämd person, ”den gravida kvinnan på tunnelbanan som inte blir erbjuden någon plats” för att vara mer specifik. Jag tyckte detta lät som en väldigt kul utmaning och samtidigt kände jag att jag skulle ha lättare att sätta min prägel på karaktären.
Jag framförde alltså den höggravida Stina som skulle ta tunnelbanan hem men till sin förtvivlan upptäcker hon att det är ingen av de andra resenärerna som erbjuder henne sin plats på tåget. Karaktären var alltså en obestämd person, vi kan inte direkt peka ut vem exakt Stina är men vi kan nog alla känna igen oss vid att vi sett den höggravida ”Stina” på tunnelbanan. I mitt framträdande var främst pathos det övertygelsemedlet som genomsyrade min karaktär, vilket publiken höll med om. Min disposition såg ut på följande sätt; nutid, dåtid tillbaka till nutid.
I och med denna övning lärde jag mig några knep till att förbättra min memoria. Jag la extra stor energi på att minnas vilka ord som meningarna började och slutade med. Det gjorde att jag hade lättare att minnas mitt manus. Vilket i sin tur gjorde att jag kunde presentera mitt framträdande utan några stödord eller manus, vilket är första gången. Det var viktigt för mig att stå utan manus då det gav framträdandet större evidenta, alltså större trovärdighet. För att lyckas skapa känslor hos åhörarna är det viktigt med konkretion och att skapa evidentia menar Lindqvist (2008:219).
Karin Mårtensson RETA30
Referenser
Eriksson, Anders (2017) Retorikens grunder. Lund: MediaTryck
Lindqvist, Janne G (2008) Klassisk retorisk för vår tid Lund: Studentlitteratur