Retorisk situation: Lena, en 45-årig överklasskvinna, har under en månads tid sexuellt trakasserat Henrik, en 25 år gammal arbetskollega. De arbetar båda på en juristfirma, Lena som advokat och Henrik som kontorsbud. En dag tar Henrik med sig en bandspelare till arbetsplatsen, syftet är att med dess hjälp bevisa för ledningen vad Lena utsätter honom för. Bandspelaren gömmer han diskret i byxfickan, detta passar bra eftersom han ofta har händerna i fickorna. Samma kväll arbetar Lena över och säger åt Henrik att stanna kvar ett tag, hon behöver nämligen hans hjälp med några sysslor. Som vanligt har sysslorna ingen anknytning till arbetet utan är bara ett svepskäl för Lena kunna trycka ner Henriks, redan dåliga, självförtroende. Utan Lenas kännedom spelar Henrik in Lenas sexuellt nedlåtande språk. När Henrik har vad han tror räcker för att stoppa Lena, berättar han om inspelningen. Sedan springer han därifrån, glad över att ha allt som behövs för att få Lena avskedad. Följande dag kommer Lena tidigt till jobbet, hon vill nämligen hinna prata med Birgitta, hennes och Henriks chef, innan Henrik gör det. Här följer Lenas tal till Birgitta:
Birgitta, det är en sak jag måste prata med dig om. Jag vet inte om du har hört om Henrik. Han… Åh… Jag vet inte var jag ska börja. Han har… Han har trakasserat mig. Han… Jag fattar inte hur… Igår sa han att han skulle få mig avskedad. Jag ska berätta vad som har hänt, så kommer du förstå vilket svin han är. Han lurade mig igår och han kommer försöka lura dig också.
Sedan i början av förra veckan har jag fått äckliga, avskyvärda telefonsamtal hemma. Först ringde det och flåsade med senare har det varit en man som har sagt att han ska våldta mig, att han ska komma hem till mig och att han ska, nej. Jag kan inte. Jag fattar inte varför han har gett sig på mig. Varför just mig? Först förstod jag inte vem det kunde vara eller varför han ringde till mig, men i förrgår frågade Henrik mig om vi skulle äta lunch tillsammans. Jag sa att jag skulle äta med Matti men att vi gärna kunde göra det någon annan dag. Då svarade han ”Aja, vi hörs ju ändå ikväll!”. Sedan satt han bara och log hånfullt. I hans ögon såg jag att det var han som ringt mig. Jag såg att det var han som gjort att jag inte kunnat sova. Jag såg vems fel det var att jag inte vågade gå och äta ensam.
Vettskrämd gick jag till restaurangen där jag mötte Matti, fast rädslan gjorde att jag knappt kunde röra mig. När jag träffade Matti och fick komma i hans famn lugnade jag ner mig lite. Vi sa att jag inte skulle gå tillbaka till jobbet på eftermiddagen. Det var därför jag jobbade hemifrån igår.
På kvällen ringde det igen, men det lät inte som Henrik, det lät som någon äldre. Jag vet inte, det var förmodligen bara som jag önskade. På morgonen igår bestämde vi att jag skulle gå till jobbet ändå. Men det vet jag nu att jag inte skulle ha gjort. Igår var den värsta dagen i mitt liv. Det började på eftermiddagen. Han gjorde det bara när ingen hörde. Han tryckte ner mig med glåpord och äckliga gester, usch jag mår dåligt bara jag tänker på honom. Det gick så långt att jag inte kunde gå ut från kontoret. Jag orkade inte och jag vågade inte. Jag kände mig så kränkt. Och de andra på avdelningen verkade inte fatta vad han utsatte mig för, eller så struntade de i det. Jag får rysningar bara jag tänker på gårdagen. Det han sa är så vidrigt att jag vet inte om jag kan säga det. Han gjorde gester som om han onanerade. Han tittade på mig. Och hela tiden log han och mimade saker. Detta pågick hela eftermiddagen. Jag orkade inte med hans äckliga blickar. Jag orkade inte med hans äckliga gester. Jag klarar inte mer av hans kränkande ord. Jag var så ledsen och kände mig så nedtryckt att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag visste inte hur jag skulle få stopp på det. Det kändes som om ingen lyssnade på mig och jag vågade inte gå ut från kontoret. Inte förrän han hade gått, men han gick aldrig. Tillslut var det bara jag och han kvar. Jag satt inlåst på mitt rum och han satt vid sitt skrivbord och låtsades arbeta. Sen, plötsligt, var han borta. Då var klockan över elva. Jag väntade en halvtimme till men sen antog jag att han hade gett upp. Att han äntligen skulle låta mig åka hem. Så jag hängde på mig kappan, öppnade försiktigt dörren och vågade mig sedan ut i korridoren. Men när jag hade kommit till hissen stod han där. Han stod och väntade på mig. Han tittade på mig. Det kändes som om han skulle våldta mig. Jag visste inte vad jag skulle göra, hela kroppen kändes helt paralyserad. Jag kunde inte förmå mig att springa. Jag var bara livrädd och helt säker på att han skulle döda mig. Sen plötsligt var det som om kroppens självbevarelsedrift tog över. Utan att jag kunde styra det började jag prata. Jag vet inte vad jag sa eller varför. Det bara kom. Det enda ord som kan beskriva känslan är skräck. Hela kroppen var helt lamslagen. Förmodligen tänkte jag att han kanske skulle lämna mig ifred om jag bara behandlade honom som han behandlat mig, men jag vet inte. Så utan kontroll började jag prata, och konstigt nog fick detta honom att stanna, som om han blivit förvånad eller något. Men sedan tog han fram en bandspelare. Han tryckte på spolknappen och spelade upp vad jag hade sagt. Och så sa han ”När jag spelar upp detta för Birgitta är du slut här. Jag ska förstöra ditt liv.” Sedan gick han in i hissen, skrattade och log.
Detta är vad som hände igår. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har polisanmält honom. De ska komma hit idag. Jag ville bara att du skulle veta vad som hänt innan de kommer. Sådana som Henrik kan inte gå lösa. Det var just för att få bort sådana som jag läste juridik från början. Vill du hjälpa mig?
Daniel Svensson