Studentexempel karaktärisering

Studentexempel Karaktärisering

Karaktärisering

Jag är Lucifer, morgonens sol, det var jag som valde att inte dansa inför Guds tron utan att störta den, men istället var det jag som störtades ned i den avgrund som vissa mindre bevandrade själar kallar för helvetet. Jag däremot, kallar detta helvete för jorden, för det är just här på jorden som helvetet skapas.

Haha men nu ska vi inte vara så melodramatiska, jag tror bestämt att jag redan presenterat mig såsom Lucifer. Men jag har ju så många namn, Djävulen, Satan, Beelzebub, Hin Håle, den lede, ormen, Mefistofeles etc. etc. trevligt att träffas förresten. Ni undrar kanske vad jag gör här, i skepnaden av en ung student. Var är hornen, högaffeln och svansen? Haha nej, jag är här för att ni ska få lära känna mig för den jag är. Inte vad alla andra påstår att jag står för, utan just exakt vad som ligger i min diaboliska natur.

Först ska jag ge ett poäng till de kristna, haha ja tro det eller ej, men de lyckades faktiskt få in en sak rätt, eller närmare bestämt sju, dödssynderna. Vi går igenom dem, de första fyra: Girigheten, frosseriet, avunden och köttets lustar. Sedan kommer dem mina tre favoriter först, likgiltigheten. Effektiv, iskall, förödande. Pacificerar hela befolkningar medan deras herrar spottar på de mänskliga rättigheterna, alltmedan folkets svar endast blir en rungande tystnad. Haha, ja festligt värre inte sant? Sedan på andra plats vreden. ”Ein Volk ein Reich und ein Führer!“ Haha, ja några få ord och vreden tänds i människornas svaga hjärtan, ha och allt som behövs är vredens glödande hat i några få väl valda ord. Men, denna styrka till trots är vreden inte mitt främsta vapen, utan det är högmodet. För med högmodet lyckades jag med min största triumf, min främsta och ultimata seger över människan, jag fick henne att tro att jag inte fanns. Haha, har ni hört något så fantastiskt va? Människan tror hon sitter på toppen av Babels torn och ser ner över skapelsen som herrar över ett rike. Men varenda dag, i varje ögonblick av varje sekund är jag där och viskar mitt drypande eter i era öron.

Ni står nu inför ett val. Ni kan välja att tro på mina ord, inse det faktum att jag med girighet, frosseri, avund, lust, likgiltighet, vrede och högmod som vapen har kuvat människan en gång för alla. Eller så väljer ni att glömma bort detta möte och istället återgå till ert liv av förnekelse alternativt dyrkande av en snickarpojke från Nazareth eller vilken Gud ni nu vill bekänna er till. Men jag lämnar er nu med en försäkran, ni kommer alla var och en att träffa mig igen mycket snart, haha på återseende!

Jacob Klingberg

Karaktärisering av ångest

Hej. Det är jag som är ångest. Vi kanske inte har hälsat förut. En del av mina ytliga bekanta kallar mig ibland för Ågren. De som känner mig bättre respekterar mig mer. De vet att jag är mörkret. De vet att jag kan få deras hjärtan att skena. De vet att jag kan ta deras livsglädje och dränera dem på all energi. De vet att jag påminner om döden.

De flesta brukar inte vilja prata om mig. Jag föds ur stress, sorg och rädsla. Jag växer i det fördolda.

Ibland kommer jag smygande långsamt, som ett tryck över bröstet, som rastlöshet och sömnsvårigheter. Utan att du vet att det är jag. Jag ger dig en klump i halsen, gör din mun torr som en öken och kan få din aptit att försvinna. Jag kan göra dig illamående och stjäla din luft ur dina lungor så att du får svårt att andas.

Ibland slår jag till plötsligt. Så dina ben inte längre bär dig. Så det svartnar för dina ögon och yrseln får din värld att rämna. Det kan vara ett dödsfall eller en traumatisk upplevelse som lämnar spår. Mitt spår.

Har man väl lärt känna mig, så finns jag kvar. Jag är som en trogen följeslagare. Genom hela livet. Man kan inte säga upp bekantskapen med mig. Men man kan lära sig att acceptera mig och leva med mig så kanske jag låter bli att visa mig så tydligt. Men jag finns där i bakgrunden, som en del av din själ. För alltid.

Ingeborg Fransson


Vad tänker cyklisten i reflexväst som står och väntar vid övergångsstället.

Jag stannar cykeln vid det vanliga stället. Korsningen där jag kan beskåda såväl Malmö Live, Högskolan och Centralstationen. Som så många gånger förr ställer jag mig lite till sidan av cykelbanan och väntar. För enkelhetens skull vilar jag cykeln mellan benen lutandes mot det högra. Jag håller också ett stadigt grepp om styret för att den inte ska välta. Idag är det riktigt kallt. Vantar har jag haft en tid nu men idag var jag tvungen att ta på mig även överdragsbyxor. Jag ser mig omkring i skymningen reflekterar över det smarta draget att faktiskt ta på mig reflexvästen. Nu syns jag bättre än alla andra. Oerhört märkligt att det bara är jag som bär väst, eller reflexer över lag. Klockan är strax efter halv fyra och mörkret är nära.

Jag funderar samtidigt över den cyklisten som i förra veckan blev påkörd precis utanför oss. Hon hade minsann inga reflexer. Otroligt korkat egentligen att gå utan reflexer efter skymning. Människor i allmänhet är upptagna med sig själva. Hur ska de hinna se dem som knappt syns?

Tur att det gick relativt bra för henne. Hon bröt nog ena benet men det påminner nog henne om att aldrig gå utan reflexer igen. Förmodligen kommer hon aldrig låta sina barn gå utan, dem heller.

Jag kommer då aldrig låta mina barn gå utan reflexer. Så många ungdomar och barn jag har sett under mina år som lärare som har råkat illa ut eller varit nära att göra det. Och så många gånger som reflexer faktiskt hade hjälp i dessa situationer.
Nej, när våra barn blir äldre kommer jag tvinga dem att alltid bära reflexer. Till och med när de blir riktigt stora kommer jag köpa hem reflexer och i smyg fästa på deras kläder, vare sig de vill eller inte. När stora grabben flyttar hemifrån ska jag nog åka hem till honom och se till att det finns reflexer även på hans kläder. Jag kan inte rå för mig själv att tänka på hur många gånger denna underbara uppfinning räddat folks liv. Därför vore det dumt att inte låta den göra det även i framtiden.

Äntligen, där på andra sidan gatan kommer hon i sin lila träningsjacka. Jag ser henne på avstånd men nu närmar hon sig snabbt på cykeln. Bara övergångsstället kvar nu. Hon är verkligen den vackraste kvinnan på jorden och jag är så glad att dela livet med henne.

”Hej älskling! Har du glömt reflexerna idag?”

Filippa Koch

Karaktärisering

Jag är här. Jag är nu. Jag är förut. Jag är senare. Jag är konstant. Jag förändras. Jag är stressande. Jag är lugnande. Jag är snabb. Jag är långsam. Jag är odödlig. Jag är sekunder, minuter, timmar, dygn, veckor, månader, år. Jag är tiden.

Idag spelar jag en större roll än någonsin förut. Jag påverkar dig varje dag, väcker känslor hos dig. Men trots att jag bara vill dig väl, är det alltmer ofta känslan av stress som jag lyckas framkalla. Du är rädd att jag kommer springa iväg för fort. Du är rädd att det inte kommer att finnas tillräckligt av mig. Ibland när du stressar säger du att jag är pengar, något jag inte riktigt förstår. Men jag förstår att du mår dåligt på grund av mig. Jag önskar det inte var så.

Ibland kan du uppleva det som att jag står still, men så är aldrig fallet. Jag är ständigt på väg framåt. Och jag tar dig med. Vare sig du vill eller inte är du också på väg framåt. Men det finns sådant som jag låter dig lämna kvar. Sorger, relationer och händelser som får dig att må dåligt. Om du släpper det och tar tag i min hand istället, så lovar jag dig att jag ska läka alla dina sår.

Klockan är mitt ansikte. Mitt ansikte är klockan. Mina tickande visare påminner dig ständigt om min existens. Var du än befinner dig så finns mitt ansikte där. Och du betraktar mig ofta. Jag har inte alltid varit en så stor del av ditt liv. Innan du lärde dig att läsa mitt ansiktes alla uttryck var jag osynlig. Då spelade inte sekunder och minuter så stor roll, knappt ens timmar. Då levde du för stunden. Vi var kanske inte bästa vänner då heller, ofta upplevde du mig som en evighet. Ofta önskade du att jag skulle gå snabbare och att senare skulle bli nu. Men vi levde i samklang då. För både du och jag visste att nu var det enda som spelade roll.

Jag önskar att det fortfarande var så. Att du uppskattade nu lika mycket som jag. Att du kunde minnas att ditt liv pågår nu. För nu kommer inte finnas för alltid. Jag vill inte stressa dig, men jag är trots allt tiden. Tar du inte vara på mig, kan jag plötsligt vara förbi.

Lunds universitet Linnéa Möller RETA 30
Ht -17

 

Situationen: Det är december månad, året är 2009, staden är Los Angeles och faktumet är ofrånkomligt. Paul Anka och Anna Anka ska skilja sig!
Medierna fick detta bekräftat tidigt imorse och sedan dess har ingen av makarna eller numera exmakarna Anka blivit sedda. Men vi på SkvallerSverige.se har emellertid lyckats få ett exklusivt uttalande från den uppmärksammade Hollywoodfrun där hon berättar om skilsmässan och upphovet till beslutet om separation med maken Paul.

Inledning: Hejsan allihopa, Anna Anka här.
Nu har jag och Paul äntligen lämnat in de där klyddiga papperna om att vi ska skiljas.
Det är sånt jävla klydd att skilja sig här i USA, min förre man Louis vi var bara gifta i en månad men det tog sju år för skilsmässan att avslutas. Jag fattar inte vad de där gybbarna gör om dagarna för att de ska ta sån jäävla tid.
Jag menar jag är ju fortfarande gift med Paul och jag kommer alltid att älska honom och sen så har vi ju barn tillsammans. Det gör inte mig någonting att gybbarna jobbar långsamt denna gången för jag vill ändå inte ta av min ring haha. Den som Paul friade till mig med, 5 karat, så man kan ju inte ta av sig en sån ring, det är ju som att spola ner 900 000 dollar i toan och det är ju lite dumt.

Men jaa tillbaka till Paul, asså allt var superbra innan jag var med i Svenska Hollywood fruar.
Men det blev för jobbigt för min lilla gybben. När jag blev superkändis och plötsligt så hade vi både kameror i huset och utanför huset. Och jag tror inte han fixade att jag blev så populär.
Och det är ju lite synd om honom för nu har han ju ingen som kan tillfredställa honom på mornarna så jag tror att han saknar mig väldigt mycket. Men asså jag ångrar ingenting och tyckte det var skitkul att vara med i Svenska Hollywood fruar även om de andra typ Maria Montazami hon är ju jävligt tråkig och dessutom fattar hon ju ingenting om hur man ska ta hand om sin kropp, så hon har nog ett och annat att lära från mig även om jag vet att hon aldrig kommer bli lika smal och snygg som jag. Och dessutom äter jag ju mycket brosk vilket är jättenyttigt eftersom hajar består ju av mycket brosk, det är typ en broskfisk och hajar är det enda djuret som inte kan få cancer och därför tror jag att om jag äter mycket brosk så kommer inte jag heller att få cancer. Så smart Anna Anka är.
Så nu får jag ta och uppmuntra alla kvinnor där hemma i Sverige att har ni en man som inte klarar av att du är för snygg för honom så dumpa honom direkt.
Och från Anna Anka till er alla; Ät mycket brosk!

Cecilia Apitzsch

 

 

Karaktärisering

 

Tiden är början på 1900-talet när suffragetterna inser behovet av att byta från icke våldsmetoder till mer militanta. Detta blir en slags monolog av en som inte ser någon annan utväg. Inspiration från Emmeline Pankhurst.

 

Jag har insett det nu, vi har kommit till ett vägskäl. Vi måste fatta ett beslut, vi måste skapa en förändring. Jag minns våra tider och våra kamper. Jag känner mig så maktlös. De parlamentariska metoder vi så länge försökt med hjälper inte och jag förstår inte varför. Makten vänder oss ryggen. Vi har försökt med allt. Nyhetsblad och tidningar, och upplysning men den maktstruktur vi idag styrs av lyssnar inte till våra röster. De hör inte våra krav. INGET av de parlamentariska partierna ser våra rättigheter som prioriteringar. Hur länge ska de se oss kvinnor som andraklassens medborgare? Hur länge ska vi behöva kämpa för vår rätt att rösta?

 

Vi kan inte fortsätta låta dem trycka ner oss, jag måste få de andra att förstå. Vi kan inte låta dem håna oss. De kanske tror att de har vunnit. Vi ska visa att vi finns och vi ska kräva vår rätt. Hårdare tider kräver hårdare medel. Samma tanke går runt, vi är inte här för att bli lagbytare, vi är här med ansträngningen att bli lagstiftare. Men om det kräver ett fängelsestraff så må så ske. För att visa vår seriositet, vad vi verkligen vill ha måste vi bli seriösa i våra medel. Krävs det militanta medel är det militanta vi får bli för det är vi tillsammans som vi kan skapa förändring. Vi ska visa dem. Vi ska storma.

 

Jag trodde att vi i början av 1900-talet hade uppnått en civiliserad värld men ack. Vår väg är lång. Jag är beredd på kamp. Vi ska demonstrera och visa oss. Alla möjliga medel ska vi använda oss av och ser de vår rätt att uttrycka oss som ett hot och lagbrott så låt de ingripa. Vi ska aldrig ge vika. Var beredda att visa kunskap och intelligens. Våga visa att vi kvinnor på alla sätt är likställda mannen. Vi ska ställa frågor och vi ska debattera. Ställa frågor och sätta dem på plats. Detta kommer inte uppskattas men är det militanta medel de kräver så ska vi inte ge de mindre. Jag måste få de andra att förstå. För att uppnå något större.

 

Men kampen tar inte slut där. I detta organiserade kaos ska vi visa dem att vi är kapabla till allt. Handling, inte ord ska vara vårt motto. Gå ut i mansfältet och gör deras sysslor. Detta för all del provocerande medel kommer visa de att vi kan LIKA mycket som dem och därmed förtjänar LIKA rättigheter. För när ska vårt konservativa samhälle inse vikten av lika värde?

 

Vårt vägskäl är nära och vi måste göra ett val. Jag ska få dem att förstå, vi ska bli en rösträttsarmé i strid. Jag hoppas att ni är med mig.

 

Lina Blomgren

 

 

Retorisk situation: Lena, en 45-årig överklasskvinna, har under en månads tid sexuellt trakasserat Henrik, en 25 år gammal arbetskollega. De arbetar båda på en juristfirma, Lena som advokat och Henrik som kontorsbud. En dag tar Henrik med sig en bandspelare till arbetsplatsen, syftet är att med dess hjälp bevisa för ledningen vad Lena utsätter honom för. Bandspelaren gömmer han diskret i byxfickan, detta passar bra eftersom han ofta har händerna i fickorna. Samma kväll arbetar Lena över och säger åt Henrik att stanna kvar ett tag, hon behöver nämligen hans hjälp med några sysslor. Som vanligt har sysslorna ingen anknytning till arbetet utan är bara ett svepskäl för Lena kunna trycka ner Henriks, redan dåliga, självförtroende. Utan Lenas kännedom spelar Henrik in Lenas sexuellt nedlåtande språk. När Henrik har vad han tror räcker för att stoppa Lena, berättar han om inspelningen. Sedan springer han därifrån, glad över att ha allt som behövs för att få Lena avskedad. Följande dag kommer Lena tidigt till jobbet, hon vill nämligen hinna prata med Birgitta, hennes och Henriks chef, innan Henrik gör det. Här följer Lenas tal till Birgitta:

 

Birgitta, det är en sak jag måste prata med dig om. Jag vet inte om du har hört om Henrik. Han… Åh… Jag vet inte var jag ska börja. Han har… Han har trakasserat mig. Han… Jag fattar inte hur… Igår sa han att han skulle få mig avskedad. Jag ska berätta vad som har hänt, så kommer du förstå vilket svin han är. Han lurade mig igår och han kommer försöka lura dig också.

Sedan i början av förra veckan har jag fått äckliga, avskyvärda telefonsamtal hemma. Först ringde det och flåsade med senare har det varit en man som har sagt att han ska våldta mig, att han ska komma hem till mig och att han ska, nej. Jag kan inte. Jag fattar inte varför han har gett sig på mig. Varför just mig? Först förstod jag inte vem det kunde vara eller varför han ringde till mig, men i förrgår frågade Henrik mig om vi skulle äta lunch tillsammans. Jag sa att jag skulle äta med Matti men att vi gärna kunde göra det någon annan dag. Då svarade han ”Aja, vi hörs ju ändå ikväll!”. Sedan satt han bara och log hånfullt. I hans ögon såg jag att det var han som ringt mig. Jag såg att det var han som gjort att jag inte kunnat sova. Jag såg vems fel det var att jag inte vågade gå och äta ensam.

Vettskrämd gick jag till restaurangen där jag mötte Matti, fast rädslan gjorde att jag knappt kunde röra mig. När jag träffade Matti och fick komma i hans famn lugnade jag ner mig lite. Vi sa att jag inte skulle gå tillbaka till jobbet på eftermiddagen. Det var därför jag jobbade hemifrån igår.

På kvällen ringde det igen, men det lät inte som Henrik, det lät som någon äldre. Jag vet inte, det var förmodligen bara som jag önskade. På morgonen igår bestämde vi att jag skulle gå till jobbet ändå. Men det vet jag nu att jag inte skulle ha gjort. Igår var den värsta dagen i mitt liv. Det började på eftermiddagen. Han gjorde det bara när ingen hörde. Han tryckte ner mig med glåpord och äckliga gester, usch jag mår dåligt bara jag tänker på honom. Det gick så långt att jag inte kunde gå ut från kontoret. Jag orkade inte och jag vågade inte. Jag kände mig så kränkt. Och de andra på avdelningen verkade inte fatta vad han utsatte mig för, eller så struntade de i det. Jag får rysningar bara jag tänker på gårdagen. Det han sa är så vidrigt att jag vet inte om jag kan säga det. Han gjorde gester som om han onanerade. Han tittade på mig. Och hela tiden log han och mimade saker. Detta pågick hela eftermiddagen. Jag orkade inte med hans äckliga blickar. Jag orkade inte med hans äckliga gester. Jag klarar inte mer av hans kränkande ord. Jag var så ledsen och kände mig så nedtryckt att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag visste inte hur jag skulle få stopp på det. Det kändes som om ingen lyssnade på mig och jag vågade inte gå ut från kontoret. Inte förrän han hade gått, men han gick aldrig. Tillslut var det bara jag och han kvar. Jag satt inlåst på mitt rum och han satt vid sitt skrivbord och låtsades arbeta. Sen, plötsligt, var han borta. Då var klockan över elva. Jag väntade en halvtimme till men sen antog jag att han hade gett upp. Att han äntligen skulle låta mig åka hem. Så jag hängde på mig kappan, öppnade försiktigt dörren och vågade mig sedan ut i korridoren. Men när jag hade kommit till hissen stod han där. Han stod och väntade på mig. Han tittade på mig. Det kändes som om han skulle våldta mig. Jag visste inte vad jag skulle göra, hela kroppen kändes helt paralyserad. Jag kunde inte förmå mig att springa. Jag var bara livrädd och helt säker på att han skulle döda mig. Sen plötsligt var det som om kroppens självbevarelsedrift tog över. Utan att jag kunde styra det började jag prata. Jag vet inte vad jag sa eller varför. Det bara kom. Det enda ord som kan beskriva känslan är skräck. Hela kroppen var helt lamslagen. Förmodligen tänkte jag att han kanske skulle lämna mig ifred om jag bara behandlade honom som han behandlat mig, men jag vet inte. Så utan kontroll började jag prata, och konstigt nog fick detta honom att stanna, som om han blivit förvånad eller något. Men sedan tog han fram en bandspelare. Han tryckte på spolknappen och spelade upp vad jag hade sagt. Och så sa han ”När jag spelar upp detta för Birgitta är du slut här. Jag ska förstöra ditt liv.” Sedan gick han in i hissen, skrattade och log.

Detta är vad som hände igår. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har polisanmält honom. De ska komma hit idag. Jag ville bara att du skulle veta vad som hänt innan de kommer. Sådana som Henrik kan inte gå lösa. Det var just för att få bort sådana som jag läste juridik från början. Vill du hjälpa mig?

Daniel Svensson

 

 

Ingen väljer mig

 

Hej, jag heter Pikachu och jag är spelmissbrukare…Jag vet vad ni här inne tänker, ”jag känner igen den där snubben, men jag kan för allt i världen inte sätta fingret på från vad”. Varför? Jo det är så att jag en gång var känd.

En svunnen tid då det fanns någon som satte sin tillit, sitt hopp, sin tro till mig. En tid då ”jag väljer dig” var min quee? att äntra scenen till publikens jubel. Jag och Ash turnerade land och rike runt, vi var ostoppbara, trodde jag i alla fall…

Se en dag började intresset att minska. Barn sprang inte längre efter mig på gatan i hopp om att få en autograf, biopremiärsinbjudningarna blev färre och färre, jag var inte längre den som tjejerna ville ligga med på klubben, jag fick inte ens ett erbjudande om att medverka i den femte säsongen av ”I’m a celebrity get me out of here”, med motivationen att jag inte appellerade till publiken längre. När Super Mario smash bros kom ut, då jävlar tänkte jag att nu är jag tillbaka, men nej, det var aldrig någon som valde mig.

Ash den jäveln drog vid första snedsteget och pengarna tog han med sig. Jag trodde aldrig att jag aldrig skulle få uppleva gemenskap eller lycka igen, tills den kom till mig, den sista kändisgåvan som jag i efterhand fått reda på egentligen var ämnad för Donkey Kong som bor längre ner på min gata, det var inte en telefon, det var inte en dator, det var en skänk från ovan, det var en iphone!

Det började med angry birds, ett till synes harmlöst spel, med små söta ”arga” fåglar som flyger i luften, dessa fåglar kom till sist att bli mitt fall. Nästa steg var fruit ninja, den glädjen jag kände när jag de första gångerna drog min tass över skärmen och såg hur plommonsaft och äppleklyftor spred sig likt ett fyrverkeri. Men glädjen var kortvarig och jag fann mig själv snart letandes efter nya kickar. Spelen kom och gick, inget kunde längre göra mig lycklig.

Jag blev skuldsatt. 7 kronor som framstår som en oväsentlig summa, men många bäckar små… Skammen, nära och kära försvann. Jag gick från att ha tusentals vänner och fans till att inte ens kunna hitta en utmanare för en omgång word feud eller quizkampen.

Ja, detta är min historia. Min kamp. Men förändringarnas vindar blåser över landet. För nu tänker jag återigen bli allra bäst, jag tänker bygga upp mitt lag. För det är återigen min tur att bli vald.

Lina Asp